Jag blandar gärna friskt och blir jag sugen på att utforska något så gör jag det oavsett om det är något jag har erfarenhet av tidigare eller inte. Det kan säkert vara provocerande för folk som ägnar hela sitt yrkesverksamma liv åt en teknik eller ett skrå, men jag är alldeles för rastlös och livet är alldeles för kort för att jag skulle kunna eller vilja ägna mig åt en enda form av konst. Om jag skall nämna några tekniker som jag ändå återkommer till genom tiden så är det textilkonst och måleri med en mix av gouache, akvarell och vinylfärg. Och jag målar nästan uteslutande på papper, nästan aldrig på duk.

Jag har egentligen alltid varit lagd åt det mer kreativa hållet och har alltid skapat med det som råkat finnas till hands. Inte nödvändigtvis bara genom att rita och måla, utan jag har också alltid gillat att snickra, bygga, sy och arbeta med lera. Drömmen har väl egentligen alltid varit att få jobba med något som låter mig få utlopp för den skaparlust som kliar i hela kroppen.

Utöver mitt konstnärskap jobbar jag även som designer och ritar butikskoncept, inredning och kommunikation.

Jag är uppvuxen med kreativa föräldrar. Min pappa var dekoratör av den gamla skolan och arbetade under min barndom bland annat på NK i Göteborg, där han skyltade skyltfönster och inredde varuhuset. Han ritade även butikskoncept för exempelvis MQ, så i det avseendet har jag gått i hans fotspår.

Min mamma var en kulturtant som drev ett café i Haga i Göteborg (Café Fru Gredelina), där hon arrangerade kulturkvällar med livemusik, teater
och politiska samtal. Båda mina föräldrar gillade att rita och måla, så det gjorde vi alltid mycket tillsammans hemma. Men det jag främst har med mig hemifrån är att mina föräldrar alltid stöttade mig i mina val. Det har alltid varit okej att drömma om konsten. Tyvärr förlorade jag båda mina föräldrar i 20-årsåldern, och det är fortfarande en enorm sorg och saknad – även om det känns som att ett helt liv har passerat sedan dess.

Jag gjorde säkert hundra olika barnböcker som barn och har alltid varit smått besatt av berättande i alla dess former. Jag ser det mesta jag gör som berättelser, oavsett om det handlar om rumslig gestaltning, bildkonst eller barnböcker.

Jag lovade mig själv att jag skulle göra minst en barnbok innan jag dör. Mitt liv har i perioder varit kantat av död, sjukdom och tankar kring min egen dödlighet, vilket någonstans alltid har drivit mig att våga testa saker och göra det jag drömmer om – innan det är för sent. Så en dag bestämde jag mig för att göra en barnbok, och så blev det. Jag har den fasta uppfattningen att om man bara vill tillräckligt mycket och är villig att arbeta riktigt hårt för det, så kan man bli och göra precis vad man vill.

Jag har alltid arbetat mycket. Utöver konsten och mitt eget företag jobbar jag också som designer och ritar butikskoncept, vilket ibland blir för mycket, och då behöver jag ta ett steg tillbaka. Jag är en rastlös person och hamnar ofta i situationer där jag har för mycket på min tallrik. Då måste jag stänga av och släppa det kreativa i några veckor eller månader – något som är både svårt och nödvändigt.

I perioder av sorg, som när jag förlorade mina föräldrar, vände jag också skapandet ryggen. Då hade jag en längre period av tvivel på mig själv (och det mesta annat i livet) och rörde knappt en pensel på flera år. Förra året fick jag en cancerdiagnos som tvingade mig att flytta fokus och samla kraft. Oftast är skapandet en följeslagare även i tuffa tider, men man kanske inte hinner hålla på lika mycket.

Livet är allt det som finns däremellan – oron, glädjen, sorgen och saknaden. Men det kreativa sitter så djupt rotat i min personlighet att det aldrig går att stänga av helt, och till slut behöver det komma ut, vare sig jag vill eller inte. Då är det fint att kunna använda skapandet som en del av läkeprocessen efter en kris.

När jag har en ny idé i huvudet eller precis har börjat på något nytt. Det blir nästan som en besatthet – något som bara måste ut.

För mig är det som att det kliar i själen, och det är inte alltid en helt behaglig känsla. Jag kan nästan bli lite manisk eller besatt och har svårt att släppa det i tanken när jag till exempel måste sluta för dagen eller måste ägna mig åt familjen. Fri från det blir jag när jag känner att idén är ur mig och då kan jag vara lugn eller tillfreds en kortare stund men blir snart rastlös igen och vill göra något nytt. När man är mitt i det så är det en underbar känsla och timmar kan flyga, men för mig är det inte odelat positivt utan kan vara ganska utmattande och svårt för dem som står mig nära och kanske hamnar lite i kläm när jag är mitt uppe i något.

Om jag skall göra samarbeten med företag så känns det viktigt att det är för en god sak, hållbarhet, sociala frågor, välgörenhet eller något annat som ligger mig varmt om hjärtat. Eller att samarbetet innebär att jag får kreativ frihet att testa något nytt. Är det ett samarbete med en person så är det viktigaste att det finns något där som klickar. Att vi har samma driv, vision eller energi. Det finns inget mer inspirerande än människor som är riktigt bra på det dem gör. Att få suga åt sig lite kunskap eller energi från andra duktiga kreatörer är ren magi! Det roligaste är när man får möjlighet att vara helt fri i sin kreativitet. När någon litar på ens förmåga och inte styr den kreativa processen allt för mycket. Men det är ju inte så ofta samarbeten ser ut så, oftast finns ju tydliga avgränsningar, mål och parametrar.

I framtiden önskar jag kunna lägga mer tid på den fria konsten och mindre tid på mina designuppdrag. Få tid att utforska tankar och idéer mer fritt för att se vilka dörrar jag skulle kunna lyckas låsa upp.

Vill du veta mer om Josefin kan du besöka hennes kreativt sprakande hemsida. Eller följa henne på @josefin_norlin.